Mamma ÄTER upp mig

[Green Muhapy]

Min mamma har sedan barnsben varit väldigt självupptagen och min bror och jag fick klara oss mestadels själva. Pappa jobbade i veckorna och var enbart hemma på helgerna för att upprätthålla mammas dyra livsstil.

Mamma gjorde aldrig läxor med oss och kollade aldrig våra ryggsäckar ifall det kommit meddelande från skolan. Själv sa vi aldrig till om läxor skulle göras eller om matsäck skulle tas med till skolutflykter.

Jag kommer ihåg att jag vid nio års ålder fick sjukanmäla mamma till hennes jobb då hon inte orkade ringa själv. Detta hände vid ett flertal tillfällen. Hon har i efterhand berättat att hon gått med obehandlad borrelia i 20 år och därför behövde mycket hjälp och inte hade ork. Dock var detta inget som vi fick förklarat när vi var små.

Vi hade svårt för att sova om nätterna när vi skulle till skolan. Mamma kunde få för sig att börja dammsuga och lägga in tvätt i garderoben klockan 3 på natten, samt att taklampan konstant tändes.

Under en period fick vi sova hos vår fina farfar som alltid ställde upp.

Pappa var en hårt jobbande man på byggen och fick ta allt hushållsgöra på helgerna, samt följa med oss på aktiviteter. Vi höll skenet uppe och berättade aldrig för pappa om hur mamma betedde sig i veckorna. Vi trodde att mammas beteende berodde på att hon kom från ett annat land med ett annat synsätt.

När det var dags för sommarsemester fick vi alltid åka själva med pappa då mamma alltid drog sig ur i sista stund. Det var lika bra det då det alltid slutade i bråk annars. Mamma ville förmodligen ha egentid.

När jag var i tonåren blev det större slitningar i familjen. Mamma och pappa bråkade mer än vanligt.

Jag hade blivit så stor att jag inte bara svalde allt som mamma spydde ur sig utan kunde säga ifrån. Allt jag ville var att ha lugn och ro och att mamma skulle bete sig som vanliga mammor.

1996 när jag var 17 år åkte jag och mamma på semester till Israel. Jag skulle stanna en vecka och hon två veckor. Jag fick inte ledigt från skolan mer.

När jag åkt hem träffade mamma en ny man från Tyskland. Detta fortsatte på hemmaplan och tysken ringde hela tiden. Mamma var väl medveten om att vi hörde samtalen och hon fortsatte högt och tydligt säga hur mycket hon älskade tysken trots att hon fortfarande var gift med min pappa.

Skilsmässan var ett faktum. Mamma flyttar direkt till Tyskland och vi är kvar med pappa. Pappa var fantastisk och vi hade det jättebra under resterande tonårsperiod. Äntligen fick vi lugn och ro.

Vi pratade inte med mamma på sex månader. Både jag och min bror var bittra över hennes beteende även om skilsmässa var en lättnad för oss.

Efter något år kunde jag förlåta mamma och till och med hälsa på henne i Tyskland.

Hon ringde så fort det blev problem i Tyskland och jag fick agera som en jourhavande amatörpsykolog. Detta var i och för sig inget nytt då jag gjort detta sedan tidig ålder.  Det var jobbigt att lyssna på detta. Hon var ju min mamma och vissa saker ville jag inte höra. Exempelvis när hon fått missfall.

Mamma har alltid kommit i bråk med andra som inte haft samma åsikt som henne. Naiv som jag är har jag alltid förklarat detta beteende med att det är hennes personlighet. Som tur var behövde jag inte träffa henne så ofta och kunde till och med uppskatta hennes sällskap som ung vuxen. När vi träffades överöstes vi av gåvor och pengar. Antar att det var henne sätt att visa kärlek. Dock gjorde det mig förvirrad. Var generositet och kärlek samma sak?

Efter 20 år i Tyskland valde mamma att flytta hem, dock 25 mil bort i Skåne.  Hon hade träffat en alldeles underbar man som vi tog till oss direkt, men han var alldeles för snäll henne. Han hjälpte henne med allt och hon behövde inte ta ansvar.

Efter några år i Skåne ville mamma och bonuspappa flytta närmare oss. Jag fick en klump i magen då jag tyckte att avståndet var tillräckligt bra som det var och att jag skulle känna press på att träffa henne så ofta. Men flytt blev det. Dock blev bonuspappa sjuk ganska snart efter flytten i en obotlig sjukdom.

Mamma var förtvivlad och vi försökte hjälpa till så gott vi kunde. Dock började jag få ångestproblematik av hela situationen och hade svårt att träffas rent fysiskt, men ringde varje dag och stämde av läget.

När bonuspappa blev mycket sämre besökte jag honom på sjukhuset och hjälpte mamma med skrivelser till höger och vänster. Jag valde att ta ut närståendepenning tre dagar i veckan för att bistå. När han kom hem för att dö var jag vid hans och mammas sida. Jag hjälpte till att planera begravningen och hjälpa till med dokument som skulle fyllas i och så vidare.

Efter nyår började jag känna mig svag efter 1,5 års kamp och ångest med bonuspappas sjukdom. Jag höll på att gå in i väggen och kunde inte hjälpa mamma lika mycket som innan. Jag behövde tid för mig själv att läka. Detta accepterades tyvärr inte och jag blev utmålad som det svarta fåret som aldrig ställde upp.

Upprepade samtal med mamma ledde till att jag kände mig mer värdelös som människa som inte orkade för hon minsann hade det värre. Hon kunde inte se att jag befann mig i ett svart hål.

För någon dag sedan svartmålade hon varenda myndighet i Sverige och jag orkade inte lyssna riktigt eftersom jag mådde dåligt. Hon hade fått för sig att jag skrattade åt henne, vilket jag definitivt inte gjort.

I går kväll ringde hon och berättade hon att hon var trött på livet och att allt är jobbigt när man inte får hjälp av någon. Hon tyckte att jag var lat och inte brydde mig om henne fastän jag förklarat många gånger att jag inte hade styrkan att hjälpa henne lika mycket.

Hon hotade att ta livet av sig, vilket hon gjort många gånger förut då hon inte fått sin vilja igen.

Mamma ÄTER upp mig och jag låter henne göra det. Orkar inte och får väl egentligen skylla mig själv att jag är för snäll. Jag älskar mamma ändå, men orkar inte mer….